Scocco ger svar på kritiken mot Aftonbladetartikeln

massutmaningen

Kommentar till debatten i sociala medier efter Aftonbladetartikeln om Massutmaningen

När man för en debatt med Tino Sanandaji, vilket alla vet, består återkopplingen i huvudsak av rasistiska tillmälen och främlingsfientliga påhopp av hans följare. De förtjänar inget bemötande. Det har dock också framkommit några sakfrågor och som jag här tänkte bemöta; i) att Sanandaji inte alls intagit två oförenliga positioner samtidigt, ii) att vi skulle utgå ifrån att underklassen alltid är konstant i storlek och iii) att Sanandaji aldrig nämner genetik i boken.

Sanandaji intar två helt oförenliga ståndpunkter

När det gäller den första frågan hänför sig diskussionen till den ursprungliga kontroversen kring rapporten om invandringens kostnader, där vi antog att svenskfödda skulle ta över utlandsföddas arbetsuppgifter om vi inte haft någon invandring. Enligt Sanandaji var det ett oseriöst och orimligt antagande som gjorde det till en kalkonrapport. Det var därför förvånande att läsa följande av Sanandaji;

”Här är ett centralt påstående av Jesper Strömbäck: ’Av exempelvis alla hotell- och kontorsstädare är 49 procent utrikes födda, medan motsvarande andel bland landets alla buss- och spårvagnsförare är 38 procent. Utan invandring stannar inte bara Sverige, det gör också kollektivtrafiken’.

Är detta en korrekt bedömning av hur ekonomin anses fungera? Utan invandring skulle någon annan kört bussen. Strömbäcks slutsats skiljer sig från min dels för att han baserar det på denna sorts hemmasnickrade teorier.”

Var det då en illvillig tolkning av hans påstående som gjordes i Aftonbladetartikeln? Nej, så här tolkade exempelvis professor Jonas Vlachos det ”Naturligtvis är det trams att säga att kollektivtrafiken hade stannat. Utan invandring hade städning och kollektivtrafik utförts av svenskfödda, men det hade varit dyrare eftersom dessa personer istället har mer produktiva jobb. I och med att det hade varit dyrare så hade sannolikt mindre städning utförts och färre busslinjer hade varit i bruk. Så viss kollektivtrafik hade stannat”.

Sanandaji svarar då;

”Det hade kanske blivit lite dyrare, men ingen kollektivtrafik hade stannat.”

Ett märkligt påstående från Sanandaji. För det första påstår han att antalet busschaufförer är konstant, vilket han var benhårt emot tidigare. För det andra har Vlachos en uppenbar poäng, skulle lönerna stiga, så skulle också priset stiga och vissa skulle du sluta åka buss och välja att åka bil, cykla eller gå. När efterfrågan minskar så skulle naturligtvis vissa linjer stanna, frågan är endast hur många.

Sanandaji framhärdar dock i genmälet angående att han inte intagit en ny position:

”Förvirrad svammel. Jag har ingen ny synpunkt. Utan invandring hade någon annan kört bussen till samma eller något högre lön, konsistent med standardtolkning i Ekberg, Ruist, Hammarsted och andra att invandring påverkar svenskars löner negativt eller inte alls.”

Återigen visar han att han faktiskt inte förstår vad han diskuterar, det vill säga så kallade tvärsnittskalkyler. De antar nämligen inte alls något sådant. Tvärsnittskalkyler är rena bokföringsövningar där befolkningen delas upp i två grupper och man tittar på alla in- och utbetalningar till det offentliga. Vad man indirekt antar däremot är att den ena gruppens inkomster inte kan vara beroende av den andres. Vi skrev en metodförklaring till rapporten 2015 i samband med att Sanandaji redan då dömde ut den (på ett sätt som redan då indikerade att han inte förstod frågeställningen);

”För att pedagogisera poängen kan vi tänka oss en liknande studie på ett Sverige utan kvinnor. I en sådan studie skulle Sverige få en betydligt högre genomsnittslön, och högre produktivitetsnivå, därför att i huvudsak skulle arbetsmarknaden bestå av män i privat sektor, som har högre lön. Betyder det att ett Sverige utan kvinnor inte skulle ha dagens kvinnodominerade sektorer, främst sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg? Nej, naturligtvis inte, utan dessa arbetsuppgifter skulle utföras av män, d.v.s. produktivitetsnivån och näringsstrukturer skulle se i huvudsak likadan ut och män skulle utföra de arbeten i huvudsak kvinnor gör idag.”

Att få ihop Sanandajis värld är omöjligt, han påstår alltså att antalet busschaufförer är konstant, men också i samma genmäle att utan invandring så skulle ”… andelen låginkomsttagare svenskar varit lika stor som den är nu.”. Okey, nu har vi en lika stor andel busschaufförer (låginkomsttagare) som förut, men samtidigt en betydligt mindre andel låginkomsttagare (vilket det blir när bara de svenska låginkomsttagarna är kvar) – hur ska vi få ihop det?

Det enda som logiskt leder till lika många låginkomsttagare som motsvaras av dagens svenska låginkomsttagarna är att bussjobben antingen (i) antas bara försvinna av en någon anledning (tvärsnittskalkyler) eller att de upphör att vara låglönejobb genom att lönerna stiger kraftigt. Då kan vi ha kvar busschaufförerna, men låglönejobben minskar ändå.

Det Sanandaji uppenbarligen inte inser är att det är samma sak. När han påstår att tvärsnittskalkyler (Ruist, Ekberg m.fl.) antar små löneeffekter har han nämligen fullständigt fel. För det första antar de ingenting. För det andra är den enda rimliga mekanismen att få jobben att försvinna att lönerna stiger mycket kraftigt och därmed också priset, det vill säga löneeffekterna är mycket stora. Skulle löneeffekterna vara så stora att de steg så mycket att de facto upphörde att vara låglönejobb, då skulle priset naturligtvis stiga lika mycket och fler skulle välja att ta bilen, cykla eller gå till jobbet och därmed skulle efterfrågan på busschaufförer också minska, det vill säga precis den mekanism Vlachos pratar om i sitt inlägg och som Sanandaji som vanligt slentrianmässigt avfärdar med att ”inga bussar skulle stanna”.

Skulle löneeffekterna däremot vara små, som Sanandaji uppenbarligen också tror i både på Ekonomistas och i genmälet, skulle inte några bussjobb (låglönejobb) försvinna och de skulle inte heller blivit höginkomsttagare. De skulle det per definition vara svenskar som övertog bussjobben och då skulle det bli många fler svenskar med låga löner jämfört med idag.

Hans argumentation består av dessa kontinuerliga motsägelser. Det går bara att dra en slutsats, han begriper helt enkelt inte frågan. Han anser dock att även detta är mitt fel ”Scocco förklarar aldrig hur han räknat, och förvirrar i stället med distraktioner om klass och låg lön …”.

Detta måste faktiskt närmast betraktas som ett skämt. Vi har producerat en rapport där vi förklarar hur vi räknar, en längre artikel där vi pedagogiskt går igenom metoden och varför det är orimligt att anta alla utlandsfödda jobb bara försvinner, en längre förklarande artikel efter medverkan med Sanandaji i Agenda, en artikel i Ekonomisk Debatt riktad till akademiker/forskare (Nationalekonomiska föreningens egen tidning), en timmes lång pod ägnades åt metodiken, och en Youtube-film. Jag tror inta att det finns någon rapport där insatserna för att förklara själva beräkningsmetoden varit så massiva.

Till och med Göteborgsposten ledarsida i form av Håkan Broström har förstått och skrev under rubriken Sluta vilseleda om invandringen att vi hade antagit att ”Om inte en lågutbildad och låg avlönad invandrare hade haft ett visst jobb så hade en infödd svensk haft det i stället.”. Vilket alltså är helt korrekt. De menade dock också inspirerade av Sanandaji att ”Så fungerar dock inte en verklig ekonomi. … Att vissa journalister och opinionsbildare ändå väljer att skönmåla verkligheten är inte bara oansvarigt. Det är moraliskt förkastligt.”.

Återigen, ja, om man antar att alla utlandsföddas jobb bara försvann är det att skönmåla, vilket vi gång på gång visat att det finns det ingen anledning att göra. Joakim Ruist, som Sanandaji lutar sig tungt på, skrev på sin blog redan 2015 i den efterföljande debatten till 900 miljarder rapporten,

”Arena menar alltså att invandringens genomslag på produktionsstrukturen och inkomstfördelningen är noll. Och det är uppenbart fel. Men vad är då rätt? Standardantagandet i studier av invandring och offentliga finanser är istället det motsatta: att genomslaget är fullständigt. Vi antar alltså att om en invandrare får ett högkvalificerat jobb i Sverige så blev det ett sådant jobb mer i Sverige och om en invandrare får ett lågkvalificerat jobb så blev det ett sådant jobb mer. Och det är förstås inte heller helt rätt. Men enligt de flesta av oss är det det bästa vi kan göra.”

Till skillnad mot Sanandaji så förstår åtminstone Ruist frågeställningen och metodskillnaden. Ruist konstaterande att det inte är ”helt rätt” att anta att alla utlandsföddas jobb bara skulle försvinna innebär att tvärsnittskalkyler alltid överskattar kostnaderna för invandring, frågan är bara hur mycket.

Tar man Sanandajis ena utgångspunkt att jobben övertas och löneeffekterna är små överskattas kostnaderna i dessa tvärsnittskalkyler i så hög utsträckning att de blir fullständigt missvisande, tar man Sanandajis andra (och motstridiga) utgångspunkt att antalet låglönejobb i ett Sverige utan invandring skulle vara dom som svenskfödda innehar idag, är kostnaderna i huvudsak rätt. Som påpekades i Aftonbladetartikeln är det inte ens då särskilt stora. En annan av Sanandajis favoriter att citera, Jan Ekberg, konstaterade i en intervju;

”Din forskning används ofta av främlingsfientliga krafter i Sverige. Hur ser du på det?
– Jag tycker att de misstolkar mina studier.

På vilket sätt?
– Ofta framställs mina resultat som om det vore frågan om väldigt stora kostnader för Sverige. Men både i min och OECD:s studie ser vi att det är frågan om mycket små över- och underskott i förhållande till BNP.

I söndags skrev jag en ledarkrönika där jag menar att invandring är en lönsam affär för Sverige. Kan man sammanfattningsvis säga att du inte håller med om det?
– Nej, jag säger inte att jag inte håller med. Däremot menar jag att de positiva effekter som invandringen skulle kunna skapa är beroende av att invandrare kommer ut på arbetsmarknaden.

Så inte ens när kostnaderna rent beräkningstekniskt per automatik överskattas är de särskilt stora. Ska man avgöra om Ruist eller vi har rätt, måste man studera vilket argument som stöds av forskning om invandringens effekter på löner, priser, produktivitet, branscher, osv. Ett Sverige utan invandring får i Ruist värld en helt annan näringsstruktur än den vi har idag. I klarspråk kommer det i ett Sverige utan invandring att bakas, städas, åkas taxi, ätas på restaurang och vårdas betydligt mindre än idag, trots att befolkningen blir i genomsnitt äldre. Däremot skulle vi ha ett betydligt större försvar, en betydligt större rättsapparat, byråkrati och fler chefer än idag. Det finns inget rationellt som pekar på en sådan påhittad näringsstruktur. Vare sig studier om löneffekter eller produktivitet stödjer en sådan påhittad näringsstruktur. Vi har lämnat ett tydligt bidrag i denna fråga och står fast vid vår ståndpunkt i Ekonomisk Debatt, att det bästa man kan göra idag är att anta att svenskfödda övertar utlandsföddas arbetsuppgifter (som alltså Sanandaji också ibland tror utan att förstå det). För att travestera Ruist ställningstagande, denna påhittade näringsstruktur är uppenbart fel, noll effekt på näringsstrukturen är kanske inte helt rätt, men det är det bästa vi kan göra.

Ingen har ännu bestridit detta med en replik i Ekonomisk Debatt. Att Sanandaji dessutom lyckas inta båda positionerna utan att ens inse att de är motstridiga bådar inte gott för hans möjligheter att faktiskt bidra med något värdefullt. Givet Ruist tidigare kraftiga ställningstagande i sociala medier, och hans kunskapsmässiga fördel i förhållande till Sanandaji, kan det däremot närmast ses som en skyldighet att han tydliggör sin ståndpunkt i ett mer akademiskt sammanhang än slängar i sociala medier.

Vi antar inte att underklassen alltid är konstant

Håkan Broström från Göteborgspostens ledarsida rycker även denna gång ut till Sanandajis försvar och menar; ”Jag hade först inte tänkt kommentera denna insinuanta smörja som Aftonbladet Kultur låtit publicera (att redaktörerna på Nordens största tidning släpper igenom något som gränsar till förtal är i sig ett uttryck för offentlighetens förfall).

… Men låt oss gå direkt på Scoccos bärande tes, den enda som förtjänar att bemötas. Scocco menar att ”underklassen” alltid är konstant. Om ett stort antal människor med låg utbildning och bristande informella kunskaper flyttar in i ett land så skulle det m.a.o. inte påverka mottagarlandet institutionellt. Underförstått menar Scocco att den gamla ”underklassen” lyfts upp om det kommer en ny. Scocco förklarar dock inte hur detta går till…Den politik ”chefsekonomen” (en låtsastitel) på vänsterradikala Arena förespråkar är raka motsatsen; kraftigt ökad ojämlikhet”

Menar vi då att ”underklassen” alltid är konstant? Nej, faktiskt precis tvärtom och vi har till skillnad från vad Boström påstår redan förklarat hur detta går till;

”Vi är medvetna om att anta noll genomslag på produktionsstrukturen skapar ett behov av att förklara vilken mekanism som motverkar Rybczynskiteoremet. Eftersom invandrare har en lägre genomsnittlig utbildningsnivå, så borde det enligt teoremet leda till en större låglönesektor. Allt annat lika borde därmed invandring leda till en lägre genomsnittslön och negativa produktivitetseffekter. Men som påpekats ovan så har tidigare studier visat att löneeffekterna är små. Frågan är hur det kan komma sig. Kring denna mekanism skriver professor Jonas Vlachos intressant på Ekonomistas:

Den detaljerade studien, utförd av Mette Foged och Giovanni Peri, undersöker hur invandring från icke-EU länder påverkar den inhemska arbetskraften. Invandringen under perioden som undersöks (1995-2008) bestod främst av flyktingar från det sönderfallande Jugoslavien, Somalia, Afghanistan och Irak; inte helt olikt det svenska mönstret med andra ord.

Jonas Valchos fortsätter:

Invandrarna själva tenderade att få enklare och fysiskt ansträngande service-, bygg- och industrijobb. I högkvalificerade yrken märktes emellertid inte invandringen alls. Studiens fokus ligger därför på konsekvenserna för lågkvalificerade inhemska invånare som i högre grad än högkvalificerade borde påverkas av invandringen. Resultaten visar också tydligt att de påverkades, men på ganska oväntade sätt. …

Allra tydligast är att invandringen fick den inhemska arbetskraften att byta till mer kvalificerade och mindre fysiskt krävande yrken. … Någon ökad arbetslöshetsrisk för den inhemska arbetskraften står inte att finna, men benägenheten att flytta till en annan kommun ökade. … Att ett inflöde av lågkvalificerad arbetskraft kan få den inhemska att byta till mer kvalificerade jobb är kanske inte helt förvånande men samtidigt inte självklart. Resultaten tyder på att företag och arbetsmarknad anpassar sig på sätt som inte fångas av de allra enklaste modellerna av arbetsmarknadens funktionssätt. … Det är därför inte uppenbart hur generaliserbara resultaten är men tidigare studier (även här) av Peri visar att Danmark inte är ett specialfall. Tvärtom verkar det se ungefär likadant ut i de flesta länder.”

Broström och Sanandaji menar också felaktig att våra resonemang skulle leda till att utbildningen inte skulle spela någon roll för ett lands produktivitetsnivå. Man måste klara av att skilja på hur hela ekonomin fungerar med cirka 5 miljoner anställda och hur ett årligt tillflöde av utlandsfödda på mindre än 1 % av detta och där 1/3 har högskoleutbildning, skulle kunna fungera. Att inte förstå att dessa två processer skulle kunna fungera olika framstår som att man anstränger sig för att missförstå. När detta marginella flöde ska in på arbetsmarknaden antar vi, i linje med Foged&Peri, att den inhemska befolkningen trycks upp. Är det då rimligt att anta att en lite del av de svenskfödda kan ta mer kvalificerade jobb, så invandrare kan överta de mindre kvalificerade? Svenskt Näringsliv menar i alla fall att:

”Överutbildning är en vetenskaplig term som beskriver ett problematiskt förhållande på arbetsmarknaden där personer har en högre utbildningsnivå än vad deras jobb kräver. Omkring hälften av arbetskraften i Sverige i dag beräknas vara överutbildad – en ökning från ca 10 procent i mitten av 1970-talet. Det leder också till undanträngningseffekter, ”bumping down”, dvs. att lägre utbildade får än svårare att hitta rätt matchade jobb. Detta riskerar att leda till ökad arbetslöshet i dessa grupper.”.

Den bumping-down effekten syns också tydligt i de studier som är gjorda av professor emeritus Rune Åberg. Idén om att vi skulle anse att utbildning inte spelar nån roll bygger indirekt på en föreställning att arbetsmarknaden i princip är ordnad i tre lönegrupper efter i) grundskola, ii) gymnasieutbildning och iii) högskoleutbildning och att detta också speglar deras produktivitet. Blir det lite fler med grundskola hamnar de längst ned och tvärtom. Det är en naivistisk och okunnig föreställning om arbetsmarknaden. Arbetsmarknaden är betydligt mer komplicerad än så. Bland de som tjänar sämst finns både personer med eftergymnasial (cirka 18%) och de som bara har grundskola (cirka 20 procent), resten har faktiskt gymnasieutbildning. I alla deciler finns samtliga utbildningsgrupper representerade.

En del av de med högre utbildning i de lägre decilerna är sannolikt utsatta för en bumping-down effekt i det svaga efterfrågeläge som rått på arbetsmarknaden sedan början på 90-talet och en del har alltså definitivt formella kvalifikationer för att bli bumped-up.

Utbildningssammansättning av anställda i jobblönegrupper, medelvärden för åren 2008–2012. 

tabell Sandro

Vår uppfattning är att låglönesektorns storlek och inkomstfördelningen, vilket vi förklarar i artikeln i Ekonomisk Debatt, är en funktion av de institutionella arrangemangen, såsom tillgång till kapital, utbildningsystemets utformning, offentlig omfördelning, arbetsrätt, arbetslöshetsförsäkringens nivå, kollektivavtal, o.s.v.

Att låglönesektorn i huvudsak skulle bero på invandringen skulle ju göra jobbet enkelt för svensk fackföreningsrörelse, men även utländsk, det är bara att stänga gränserna så är problemet löst. Det har dock inte fungerat särskilt väl för Finland som prövat modellen och står med en större låglönesektor och dubbelt så hög arbetslöshet för inhemsk befolkning. Inte heller för Japan som har en mycket större låglönesektor och en mycket större inkomstspridning än Sverige. Tänk om, och jag vet att det går emot rådande samhällsklimat, inte allt – trots allt – beror på invandring? Då kan ju facket fortsätta med sina kärnfackliga uppgifter om att förhandla fram anständiga kollektivavtal och slåss för en rättvis arbetsrätt samt en bra a-kassa, för plötsligt blir ju sånt viktigt igen.

Det kanske är det som GP:s högerkonservativa ledarsida vill uppnå, att facket ska glömma att det kärnfackliga uppdraget fortfarande är viktigt. Att vi skulle förorda att underklassen är konstant är dock bara dumheter om man läst vad vi skrivit i frågan. Underklassen bestäms av det institutionella ramverket. Vilka som befolkar den bestäms av rangordningen på arbetsmarknaden, där invandrare, särskild relativt nyanlända, är lågt värderade av arbetsgivarna och står längst bak i kön.

Sanandaji nämner aldrig genetik i boken.

Sanandaji har påpekat att han aldrig nämner genetik i boken. Det är inte heller poängen i artikeln. Det som står är att han ”… lyfter också främst fram förklaringar till brottslighet som fokuserar på genetik och kultur. Det är en tolkning som inte accepteras av huvudfåran av forskare inom ämnet.”.

Man behöver alltså inte alls nämna just genetik i boken för att lyfta förklaringsmodeller, det räcker gott med att man hänvisar till litteratur som gör detta. Uttrycker man sig exempelvis positivt om referensen (M. Zedong 1966), det vill säga Maos lilla röda, så får man nog leva med att många kommer att anse att personen i fråga inte är så förtjust i kapitalism, även om man aldrig nämner kapitalism i boken. För den som skulle vilja fördjupa sig i diskussion kring Sanandajis selektiva urval av kriminologiska förklaringsmodeller spelade vi nyligen in en intressant podd med professorn i kriminologi Jerzy Sarnecki, som jag för övrigt hänvisar till i artikeln och som de kriminologiska delar i artikeln delvis bygger på. Till skillnad mot Sanandaji anser jag mig nämligen inte kompetent inom kriminologi.

 

0 kommentarer

Kommentera